Måndag på Manhattan

Idag bar det av in till Manhattan. Skulle möta upp Lotta. Hade sällskap med mannen in på tåget. Och alla andra pendlare. Vi skulle gå på MoMa var det bestämt. Det var ju synd att de har stängt på tisdagar. En liten bagatell.

Men det filmades på gatan utanför. Ben Stiller och Kristen Wiig. Jag såg dem båda. Men tordes som vanligt inte ta något kort. Denna film kommer upp nästa år.

Vi satt i stället i skuggan i Bryant Park och pratade länge. Babblade på om allt. Tills det var dags att äta. Vi promenerade ner till Eataly. Som är som en rakt igenom Italiensk Food Court. Modell exklusiv. Och trevlig. Det var inte läge då. Greta var hungrig. Mat skulle handlas fort. Men, nästa gång. Vill jag stanna. Dricka vitt torrt gott vin och hetsäta alla sorters mozzarella ost jag såg på en meny. Jag köpte två olika sorters panini. Vi skulle nämligen gå till den närliggande parken Madison Square Park.

Färsk pasta någon?

Utsikten från parkbänken där lunchen intogs!

Sen behövde Greta svalkas av. Det har varit grymt varmt idag. Runt 35 grader och vansinnigt fuktigt. Just denna helg som varit så öppnar alla pooler, stränder och vattensprinklerparker. Just parker med vattensprinkler finns det lite här och där inne på Manhattan, ja, ute här i förorten också. Jag antar just för att det blir så varmt och man måste få kyla ner sig lite.

Helt plötsligt hade tiden vi hade så gott om försvunnit helt och jag fick ta Greta under armen och kasta oss in i en taxi för att hinna med tåget så jag inte skulle missa att plocka upp barn vid bussen hemma i Sleepy Hollow.

Och nej. Det finns inga bilbarnstolar. I alla fall inte i de flesta taxibilar. Men man lär sig leva med det med.

I villervallan hade jag lyckats tappa bort min tågbiljett som jag så omsorgsfullt köpt på morgonen. Konduktören visade sig vara en hyvens man. Han blinkade lite fint och sade ”take your time” när jag svettig och eländig vände upp och ner på min handväska fast jag visste att jag lagt biljetten i byxfickan. Sen markerade han vårt säte med en ”betalt” lapp och gick vidare. Undrens tid är inte förbi. Jag tackade fint när jag gick av tåget och han sa att ”you owe me a coffee”. Det var allt. Men å andra sidan hade jag fått parkeringsböter eftersom jag inte hade tillstånd att parkera på pendlingsparkeringen. Allt jämnar ut sig på en livstid som min kära make sa till mig på vår första dejt.

Memorial Day. På riktigt.

Måndagen var ju då memorial day. Att minnas, att tänka på alla krigare. De som varit ute och kämpat, de som är ute och kämpar, flaggor hissas, fyrverkerier avfyras och det är ett himla hallaballo. Om man inte är svensk. Och bryr sig rätt lite om det. Tycker att krig är dumt. Då tvättar man bilen, lurar barnen att det är jätteroligt och man kan bada i vattenslangen samtidigt som man tjänar en dollar. Man rensar garderober och leksakslådor och slänger allt som skall slängas i svarta sopsäckar så ingen. I.N.G.E.N. misstänker att något försvinner. Till sopgubbarna. Man äter ångkokta musslor och grillspett på svärdfisk och bryr sig inte om att denna helg är ”The hamburgare helg”. Alla, med amerikanskt blod i ådrorna drar igång en BBQ och grillar allt som grillas kan. Och firar att sommaren är här. Och att män och kvinnor krigar förstås. För att förstå. Googla gärna memorial day och kolla in bilderna. Här är ett smakprov. På hur stort man hyllar denna dag och de som kämpar för detta land.

En parantes

Jo bilder från helgen har tagits. Men med systemkameran. Och som vanligt är det inte tjejen i den här bloggen som lägger upp bilderna. På datorn. Jo. Det är det ju. Men jag fastnade i ”Bullens” brevfilms stående kommentar. Att som vanligt är det inte tjejen i inslaget som har skrivit brevet. Ja nu snurrade jag till det igen. Det var inte meningen. Förlåt. Tar tillbaks. Hävdar motsatsen och skyller på mig själv.

Börjar om

Jo. Jag har tagit bilder. Men inte laddat över dem från kameran till datorn. Det tar en herrans tid. Då hinner jag somna. Och inget blir skrivet. Vi tar det i etapper. I morgon skall ni få se bilder banne mig. På giraffer som tänker äta upp en vit Audi med 5 svenskar i. Bland annat.

Det var bara det.

Sen då?

Efter en heldag på Six Flags så bar det av till Philadelphia. Vi hade bokat rum. Två rum med dörr emellan så att alla kunde få sova skönt och leta kläder i den enda resväskan vi för en gångs skull lyckades packa i.

Det var bara den lilla detaljen att ingen hade berättat att det även bodde en man iförd endast kalsonger. I båda rummen faktiskt. Han ingick liksom. Eller så var det bara det att de dubbelbokat oss. Jag vet inte, men vi kände oss inte helt sugna på den där kalsongmannen. Bök och stök. Hotellet var fullbokat. Konferens i stan. Bök och stök igen. Arg man. Min man alltså. inte kalsongmannen. Fast vad vet jag. Han var antagligen också lite uppretad.

Strax hade vi fått två nya rum. Dock inte bredvid varandra. Men nu var klockan ändå strax efter 10 på kvällen så vem brydde sig egentligen. Vi fick ett rum gratis och extra poäng på Starwoodkortet som plåster på såren. Egentligen borde väl gubbarna i rummet ha fått trauma tillägg när det stormar in en familj på fem personer i deras tillfälliga boning. Men det är ju inte min huvudvärk.

Söndagen skulle tillbringas i Philadelphia. Jag hade sett framemot att se detta. 

Äta en sån här.

(Egentligen inte, men det passar ju så bra in i inlägget om Philadelphia. Jag var mest sugen på skaldjur hela tiden)

Ja. Och så ville vi ju såklart se allt annat man kunde se på en dag. Men. Nu skulle det vara ca 30 grader varmt hela dagen. Och det kan man ju räkna ut (med arslet och en bit krita) att med tre barn så skulle det inte bli en så angenäm dag. Det vi då upptäckte var att ca 30 minuter norr över så låg detta. Sesame Street är stort här. Jättestort. Det är morgontv för mina barn. Och eftersom jag inte haft barn i Sverige på några år så vet jag inte hur det är där alls. Gillas det av svenska barn? Alla tre barnen i denna familj gillar i alla fall Sesame gänget massor. Sesame Place är alltså en vattenpark med uppblandning av åkattraktioner. Av en mer lagom sort. Denna aktivitet passade oss bra mycket bättre denna varma dag. Och som föräldrar till tre barn har man sällan någon som helst möjlighet att få sin röst hörd i situationer när rösträtt krävs. Men. Glada barn ger glada föräldrar!

Vi badade, åkte vattenrutschbanor och åt äcklig nöjesparksmat men var glada ändå. Hur kan det vara så svårt att producera mat som är något sånär god och hälsosam på nöjesparker? Något som inte är friterat, visst det finns saker som heter sallad också. Men det är väldigt långt ifrån mat jag normalt sett brukar kalla sallad. Nåväl. Vi överlevde det med. Och kul hade vi alla! Sa jag att vi var glada också? Vi var det. Glada alltså.

El Toro

Ju äldre jag blir desto harigare blir jag. Är ingen tuffing alls. När det kommer till karuseller. Bergochdalbanor. Eller att utsätta mig för saker där min hjärna på riktigt tror att jag kommer att dö. Egentligen vet jag ju rent logiskt att så är inte fallet. Men min hjärna fungerar alltså inte så. Denna bergochdalbana. Åkte inte jag. Som ni kanske förstår. Men Niklas och Sidney. Min nioåring. De åkte minsann. Jag kan knappt titta på videon. 1.18 in i videon börjar eländet. För den som vågar titta.

Memorial day!

Så var det långhelg igen. Eftersom vi är en familj med planeringsdyslexi så kom vi på alldeles för sent att vi ville åka och campa. Det var ju i och för sig tur eftersom vädret verkar vara lite lynnigt. Det är varmt men rätt som det är kommer det en åskskur och så skall det tydligen vara hela helgen.

Vi har nu i stället packat in oss i bilen och styr kosan mot Six flags! Ett stort nöjes område. De har bland annat världen största, utanför Afrika, safari. Det ser jag fram emot. Jag vet att andra i bilen ser fram emot världens största bergådalbana i trä. Inte jag.

Hårigt värre

I morse när vi åt frukost tittar min nioåring på mitt hår och säger. ”Du ser så himla konstig ut när du har sådär grått hår längst in. Verkligen konstigt mamma”.

Mmmmm. Det känns ju bra att börja dagen så. Även om jag själv sett mig i spegeln ett par dagar och känt att, det är dags att färga håret lite igen, vill man ju gärna någonstans tro att ingen annan ser. Nu blev han arvslös.

Hur som haver, det var startskottet. I dag skulle det bli av. Så det var ju ingen idé att duscha i morse då. Eftersom jag skulle göra det efter jag färgat håret. Men först var jag ju tvungen att åka och köpa färg. Morgonen drog ut på tiden och jag fixade med en massa grejor här hemma. Inte förrän efter Gretas tupplur kom vi iväg. Då var klockan runt två på eftermiddagen. Hem igen. Och fram med paketet. Men dra på trissor. Någon har omsorgsfullt klistrat igen lådan efter att ha tagit ut ena färgbyttan och ersatt den med en liten tub balsam. Samtidigt som de lämnat en smutsig handske och snott instruktionspappret. Så där står jag hemma, redo att bli snygg igen och blir helt dragen vid näsan. Jag gnor vidare hemma helt enkelt. För nu var det ju ingen idé att duscha heller eftersom jag nu skall färga håret i morgon i stället och då skall man ju gärna ha skitigt hår.

När klockan är halv fyra och det är dags att hämta Douglas vid bussen, tar jag mig en snabb titt i spegeln. Vem ser jag där. om inte en liten Hasidic pojke. För er som inte känner till det så finns det otroligt många judar här i krokarna. Särskilt hasidic. Så det är inget konstigt med det. De hör till vardagen. Men för mig får det en annan dimension. Också.

Om ni inte känner mig och har sett mig på bilder här i bloggen. Kan jag berätta att jag är lockig. Väldigt lockig. Inget man ser så ofta eftersom jag antingen har håret uppsatt eller plattångar det. Man kan säga att jag aldrig riktigt förlikat mig med mina lockar. Sen bryr jag mig inte om hur många som så gärna skulle vilja ha lite lockar eller lite fall på sitt hår. Jag drömmer om illrakt hår. Så är det bara.

En dag som idag, när det är galet fuktigt i luften. Håret är skitigt och jag inte ens riktigt har kammat mig så blir det väldigt frissigt. Yvigt. Det faktum att jag verkligen helt desperat behöver en hårfärgning gör också sitt till. Lockarna letar sig ut. Överallt. I min iver att röja här hemma hade jag glömt bort det. Och då kan det se ut såhär! Håll till godo!

Jag tog en bild när man ser båda mina lockiga polisonger men den bjuder jag inte på. Oh. My. God. Stackars söta lilla Greta. Vilka men hon måste få. Gå runt med en mamma hela dagarna som ser ut som en galen jagvetintevad med håret på ända.

 

Vi läser.

När jag var i Sverige för några veckor sedan köpte jag en bok till barnen. En bok jag minns mycket väl från när jag själv var liten. En bok jag tyckte var väldigt underlig. Jag minns att jag inte förstod handlingen riktigt men att jag ändå förstod att många tyckte den var bra. Jag minns att den kom som tv serie och jag minns att vi hade den på band på mitt dagis och vi lyssnade på den i kuddrummet.

När jag hittade den i barnhyllan på Arlanda tänkte jag att jag ger den ett nytt försök nu såhär när jag är någorlunda vuxen och kan få ett barns perspektiv samtidigt. Jag kan säga att sexåringen tycker den är väldigt konstig och hänger inte alls med i svängarna. Nioåringen gillar den massor men tycker också att den är jättekonstig. Han pratar om hur han ryser av obehag över pojkens konstiga morfar och pappa. Och hur glad han är över sin morfar och sin egen pappa. Att de inte går omkring i morgonrock hela dagarna med en tehuva på huvudet. Eller för den delen sitter i en tall i skogen. Vet ni vad jag menar nu? Minns ni?

Jag pratar om Loranga, Mazarin och Dartanjang. Inte nog med att killarna tycker att boken är lite konstig, Douglas har oerhört svårt att med sin svengelska ens uttala Loranga. I kväll bestämde han sig. Det skulle gå. Om och om försökte han. Men han slirar väldigt på rrrr. Blir mest Rolanga, med ett amerikanskt r i början. Själv är jag inte helt övertygad heller. Fortfarande. Men den är ju väldigt olik all amerikansk litteratur barnen läser i alla fall. Det kan man ju lätt konstatera!

Sex

Att vara snart sex år har sina svårigheter. Det har vi lärt oss av stora killen. Nu lär oss vårt mellanbarn också att det är svårt att vara sex. Han är stundtals väldigt arg. Och ledsen. På det där verkligt ledsna sättet. När man bara gråter. Inte för att man är arg eller besviken utan för att man inte riktigt vet. Men det ledsna i magen. Gör att tårarna trillar och man vill borra in sig under sin mammas skinn. Han försöker också förstå sin omvärld. En av de stora svårigheterna just nu är att förstå hur olika familjer har det ekonomiskt. Varför vi inte köper hus? Varför grannen har ett så enormt stort, nyrenoverat fint hus med pool och varför jag inte är kompis med dem så vi kan få gå dit och bada? Jag förklarar. På mitt sätt. Han lyssnar. Och kontrar. Tycker att grannarna kanske har ett alldeles för stort hus, onödigt egentligen, det är väl bättre att de sparar pengar? Än att ha ett så stort och fint nyrenoverat hus med pool som han inte kan vara i.  Och varför vissa har så små hus. Har de inga pengar? Jag förklarar. Och undrar. Hur budskapet mottages. När det kommer tillbaks. När det slår undan benen på oss.

Min kompis tar bilder för den lokala tidningen. Hon tar några kort på MrD. Han rusar hem och berättar för storebror att han skall bli ”famous”. För han skall vara med i tidningen. Så alla kommer se honom. Och han blir famous. Storebror blir irriterad och försöker otåligt berätta om vad famous är. Då gråter Lillebror. Förstår inte varför Storebror är så elak. Jag försöker förklara att om han syns i tidningen kommer kanske någon känna igenom honom. Men det är ingen prestation och han blir inte känd för det. Då tycker han i alla fall att det är storebrors fel. Och gråter igen.

Ja. Så ser våra dagar ut lite nu. Som en bergochdalbana. Känslorna tar över.

Jag försöker krama bort det. Mycket kramar. Hoppas på att det råder bot på det mesta.

Sommarkonsert

Japp. Nu är det den tiden på året. I dag hade de sommarkonsert på Sidneys skola. Bara treorna. I år har man fått börja spela blockflöjt om man vill. Det vill nästan alla. Så. 10 klasser äntrade scenen. Fast bara en i taget. Klass alltså. Och spelade blockflöjt. Samma sång. 10 gånger. Plus en extra sång per klass. 20 blockflöjtsmelodier.

Jag vet inte hur det är med er. Men jag kan nog komma på i alla fall minst. Minst. 5 andra instrument som låter ljusår bättre än blockflöjt. Fast det är klart att jag tycker att det var fint och gulligt och så i alla fall. Eftersom det var min son och hans kompisar. Men, jag ville ändå bara reflektera lite över det. Douglas sade redan när andra klassen kom upp ”spelar de samma sång hela tiden?”. Och det gjorde de.

Sidneys klass

Alla treor sjunger avslutningssången

Det är jättesuddiga bilder för Greta ville ju så gärna ”hjälpa till”. Men ni fattar vidden av det hela. På översta bilden står S trea från höger. Men det syns inte. För det är som sagt. Suddigt.