Lördagen var fullspäckad. Nu skulle det julstökas tre gånger stjärnstopp vad du kan säga. Lussebullar, julkort, julgran, julbelysning på huset. Ja, oh vad jag längtade.
Vi har ju också drabbats av växthuseffekten här på ett något oroväckande sätt i form av vårvärme. 15-20 grader varmt. Och eftersom höststöket i trädgården uteblev aningens, så skulle det också klämmas in.
Check på saffransbullar.
Maken iväg med två barn för att fixa julgran. Jag ut i buskarna för att ansa och klippa. Jag vet. Här har de flesta trädgårdsmästare. Vår snåla hyresvärd har inte. Och jag tycker att det är terapi att rensa stöka. Så jag antar att det är en win-win. Förutom den gången (i lördags alltså) en liten otrevlig gren bestämmer sig för att slå till en helt ovetandes, mycket trevligare, hemmafru rätt i ögat. Tjong bara. Jag är ingen kverulant eller så. Ganska snabbt kände jag att det var på riktigt. Maken kom precis hem ned granen. Jag sa inte hej. Jag sa ”kör mig till akuten”. (Vi bor ca 200 meter ifrån sjukhuset). Jag kan inte minnas när jag var där senast. Typ när jag cyklade omkull och bröt näsbenet i fjärde klass.
I alla fall. In. Träffa läkare. Härlig bedövning i ögat. Akta er vad ont det gjorde. Galet. Sen en liten färgning av ögat och ultraviolett lampa. Jahaja. En reva på hornhinnan. Antibiotika droppar, receptbelagda smärtstillande och stelkrampsspruta. Allt skött av en, hör och häpna. Svensk läkare!!! Galet. Han kände igen vår brytning och frågade varifrån vi kom. Han svarade tillbaka på klingande småländska. Liten värld? Verkligen.
Jag är ok. Ser lite suddigt. Ska träffa ögonläkare i morgon. Det är nog ingen större fara. Hoppas jag.
Granen kläddes ändå. Barnen dammsög. Lagade mat. Och tog hand om mig. Jo maken också förstås. Själv låg jag på soffan och var ljuskänslig. Som en gremlin. Typ.
Julkorten får vänta lite till.
Hitta Hem? 